Jag tror att jag älskar One day. Jag tänker på den lite varje dag sedan jag läste ut den i veckan. Jag till och med grät till den och jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har gråtit till en bok förut. Jag borde väl rimligtvis ha gjort det kan jag tycka, men det är inget jag minns. Den är inget storslaget episkt mästerverk den här boken, ingen Moby Dick el. dyl. Men jag älskade att läsa den. Den är väl feel good i någon mån men den är inte tramsig eller overklig. Den är liksom rätt så verklig. It's telling it like it is. I vissa böcker kan jag irritera mig på språket eller på att det känns som att historien är påhittad och dum. Här glömmer jag bort att det är en person som har suttit och skrivit ned den, jag är helt uppslukad. Det som beskrivs, det bara händer. Jag älskar hur man förflyttas fram ett år i taget. För varje nytt datum tänker jag iiiih vad kan ha hänt det senaste året? Sjukt bra koncept det där, med en dag per år. Denna bok har äntligenäntligenäntligen botat min lästorka. Varje lunchrast varje tågresa varje kväll, ville jag bara läsa. Jag är lite ledsen för att boken är slut, faktiskt. Det är jag. Men tack David Nicholls, för att du gav mig läsglädjen tillbaka. Verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar